Att vara nöjd/att nöja sig
Jag hade en diskussion med min kompis Hanna och hennes korrekompis Sara (?) i samband med förra avsnittet av Svenska Hollywoodfruar. Där vi började prata om att nöja sig och att vara nöjd. (Diskussionen uppkom i samband med det vi hört Anna Anka prata om att svenska kvinnor blir feta och fula och slutar bry sig) Där vi började prata om att de kvinnor som slutar lägga ner tid på sitt utseende kanske helt enkelt har nöjt sig med tillvaron och känner inte längre att de behöver göra sig i ordning eller liknande.
Sedan spann vi vidare att vissa människor kanske har lättare för att nöja sig med livet, de behöver inte se nya saker, de behöver inte utvecklas. De är nöjda med vardagen. Och absolut inget fel i det - men det är inget som jag kan se mig själv göra. Sluta sträva efter utveckling, det är typ samma sak som att sluta leva. Jag måste utvecklas, jag vill lära mig nya saker, om mig själv, om andra, om livet.
Men den viktiga insikten för mig är jag för den skull inte är missnöjd. Jag ÄR nöjd med mitt liv, jag tycker om studentlivet massor, det är precis rätt tid för mig att studera. Men jag kan omöjligen se mig själv göra samma sak hur länge som helst. Jag måste göra nya saker och utvecklas. Var sak har sin tid, när jag inte känner att det här livet är rätt för mig, ja då måste jag göra en förändring (kanske inte på en gång - tex om man har ett år kvar på programmet eller liknande)
Jag har nog aldrig varit så nöjd med mitt liv som jag varit det här året, även om det gått lite upp och ner. Jag känner mig tillfreds och ser fram emot det som komma skall. Men även om framtiden har spännande saker så försöker jag verkligen att leva i nuet och njuta av livet som är här.
Så summan av kardemumman (vad är det för uttryck egentligen?) så känner jag att jag är nöjd med tillvaron men att jag inte kan nöja mig med det jag har utan strävar efter utveckling. if it makes sense?
(helt ovettigt inlägg, men jag är uttråkad på jobbet :P )
